fredag 8 maj 2009

Oduglighetens ansikte-jag själv..

Att prata, använda talets gåva. Att veta när man ska prata och inte och vad man ska prata om. Att veta när man ska låtsas må bra eller när man ska öpnna sig. Att veta när folk menar något med det de säger eller om det bara är något dem slänger ut sig. Att inse vilken makt ord kan ha, för att i nästa sekund missbruka dem.


Att känna sig otillräcklig men överflödig på samma gång.


Att tappa sig själv, att inte veta vem man är eller varför man är.

Att veta vem man är, men ändå inte veta något om sig själv.


Att gråta tårkanalerna torra och fortfarande vara otröstlig.


Illamående, hjärtklappning, yrsel. bröstsmärtor, Panikångest!




Candy, tack för att du finns här som ett stöd för mig. För dig behöver man aldrig låtsas, man kan inte ljuga för dig du känner hur jag mår. Matte älskar dig och är så glad att du har kommit till familjen. När jag ser dig le eller när vi busar tilsammans rör du mitt hjärta på ett sätt inte ens de vackraste ord kan beskriva.

Inga kommentarer: