söndag 21 februari 2010

Extrem saknad

Tjena!
Åh jag undrar hur man kan vara så lycklig när man går upp för att en stund senare bara rasa ner längs vemodets och saknadens brant, tills man befinner sig bland ruinerna. Där ingen kan höra ens rop och förtvivlan.

Det är jobbigt när saknaden kommer över en som en sjukdom och vägrar lämna en.
Usch, varför ska man sakna människor! Jag vill inte. Orkar inte med de här känslorna av ensamhet och tomhet just nu.

Jag hoppas att vi kan träffas snart!

Inga kommentarer: