söndag 24 oktober 2010

En hyllning

Jåpen, Berka, Bergan, Heinrich, Henrietta, El Macho, Raggarsvin o Henke. Kärt barn har månnga namn, det har vi ju alla fått lära oss=)

Du är min älskade.
Lilla älskade Henke. Jag vill tacka dig, för att du står ut med mig,
trots att du ibland inte alls just, står ut med mig!
För att du, hitintills har stannat kvar, trots att du sett alla sidor hos mig,
sidor du inte velat se.
Jag krigar med mig själv till och från hela tiden. Den svaga och den starka Jessika arbetar febrilt för att, bryta ner varandra. Det är inte alltid så lätt och panikångesten som håller mig i ett järngrepp.
Jag vet, att jag ibland kväver dig
i min rädsla att förlora dig
när den svaga, ledsna Jessikan tittar fram, som inte känner att hon duger
och som ser varje kvinna som du talar med som ett hot för vår framtid. Självklart litar jag på dig, men ibland när jag mår som dåligast glömmer jag bort det och förvandlas till ett svartsjukt monster som bara vill låsa in dig o mig i en bubbla o hindra allt ifrån att komma in.

Ibland, stöter jag bort dig, får för mig att du ändå ska lämna mig och vänder alla taggar utåt för att mitt inre egentligen bara skriker av smärta, jag blir en outhåärdlig kossa som styr o ställer och ifrågasätter och jag kommer på mig själv och jag hatar mig själv för att jag behandlar dig så.

Vi är inte alltid så lätta och vi kan bråka helt oprovocerat, vi kan såra varandra, skrika, sitta o gråta i varandras famnar för att det känns som att det är slut emellan oss även om vi älskar varandra så jäkla mycket. Du har tvivlat och jag har tvivlat, mn vi har alltid kommit tillbaka. För när det väl är bra emellan oss, då är det så bra så det är äckligt.

Det här är en hyllning älskling! Jag tror inte du kommer läsa den, men jag finner det nödvändigt att skriva den. För att du har sett alla sidor utav mig, när jag är glad o överdrivet sprallig, ett energiknippe som man inte vet vart man ska göra av, för att du kan stå ut med mina dåliga skämt, för att du har sett mig sova med munnen öppen o dregla ner hela kudden och ändå smeker du undan en hårtest och kysser min panna.
För att du smeker hela min ryggtavla och kysser mig i nacken när du kryper ner intill mig om du är hos mig eller jag hos dig.

Vi har ett bräckligt förhållande, det knakar i fogarna och det kan ta slut, när som helst, men jag ska ta en dag i taget. Men är det här det sista, om det så skulle bli slutet, ska jag ta det, dag för dag, vrida ur vår kärlek som en disktrasa och veta att jag har gjort så gott jag kunnat, jag är bara en människa och det är inte alltid så lätt, framförallt om man mår dålig i sig själv då kan det vara svårt att räcka till för en annan människa. Men jag behöver dig opch vår kärlek så jag ska vrida trasan och suga i mig varenda droppe som faller ner. Åh vad som än händer veta att vi båda älskat varandra och gjort så gott vi kunnat. Ibland funkar det ibland inte.

Jag älskar dig, även om jag ibland visar det korkat, även om vi ibland inte är bra för varandra även om vi kanske båda glömmer det lite ibland.

För oss, vårt förhållande och förhoppningsvis vår framtid.
Tack älskling för att du finns!

Johnsson, over and out;)

Inga kommentarer: